Vad bör göras?

Vi bör ägna tid och engagemang åt alla människor i Sverige som tillsammans vill föra en annan politisk inriktning än den nyliberala och kapitalistiska som drivits i Sverige sedan 1980-talet och fram till i dag. Att låta sig inledas i debatter med de som inte tycker lika är egentligen bara ett slöseri med energi och låt oss i stället använda den energin till att förena de som vill och som inser behovet av en snar förändring i Sverige.

I stället för att som under den nyliberala eran i Sverige spola bandet baklänges från den breda välfärden som den tidigare arbetarrörelsen byggt upp från 1930-talet och fram till 1980-talet, så behöver vi vända riktningen på bandet igen och börja med en återuppbyggnad av välfärden. Sanningen bakom den nyliberala och kapitalistiska politiken ser vi i dag bakom de ökande ekonomiska och sociala klyftorna i Sverige. De riktigt rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Dagens svenska samhälle, fyllt med så mycket ondska och där människor lider i sin maktlöshet kan sägas utgöra facit efter många år av den kapitalistiska politiken i Sverige.

Vi bör inse det nödvändiga av att återuppbygga den solidaritet och kampanda som Socialdemokraterna övergivit, samt den blandekonomi vi tidigare hade för att återskapa ett Välfärdssverige för alla boende i landet. Det gör vi inte genom en fortsatt import av slavarbetare där den politiskt skapade konkurrensen om jobben, fungerar som verktyg för den kapitalistiska politiken och den hejdlösa arbetsvillkorsdumpningen. Vi måste tillsvidare dra i nödbromsen för att bringa reda och ordning samt skapa trygghet och framtidstro åt folket och arbetarklassen i det samhälle som på många håll nu håller på att krackelera. Den nuvarande politiken har lett till överfulla fängelser som nu är under utbyggnad, vilket medfört att man tvingats börja använda baracker och stugbyar inom kriminalvården på grund av platsbristen.

Vi har sett en flykt av vänsterväljare inom arbetarklassen till Sverigedemokraterna eftersom det saknas vänsteralternativ som insett orsakerna till den samhällsoro och den slavarbetsmarknad som byggts upp i Sverige sedan 1990-talets början. Förhoppningsvis har dessa väljare insett samma sak som arbetarna i Ådalen 1931, att om vi inte stoppar införseln av arbetare som ställer upp på lägre löner och sämre arbetsvillkor, så får det negativa konsekvenser för hela arbetarklassen i Sverige och samhället som helhet.

Riksdagspolitikerna har blivit helt fartblinda av att utan motstånd från arbetarrörelse eller fackföreningar ha kunnat verkställa och upprätthålla den arbetarfientliga politiken genom en ständig massimport av arbetare, vilket är grundorsaken till den slavarbetsmarknad som skapats. Om inte en arbetare ställer upp på slavarbetsvillkoren, så gör någon annan det. Alarmerande rapporter dyker då och då upp i tidningarna på Internet om hur vissa arbetsgivares maktfullkomlighet drabbar arbetarklassen, men det vi kan läsa i tidningarna, på nätet eller se på TV är förmodligen bara en mycket liten del av alla missförhållanden som förekommer och som arbetare inte kan tala om, i sin rädsla för att bli uppsagda och ersatta.

Om vi skulle välja att definiera arbetarklassen som folkgrupp, så i vilket annat sammanhang skulle uttrycket "hets mot folkgrupp" passa bättre med tanke på den behandling som arbetarklassen i Sverige utsatts för under de senaste decennierna och där stressen, ohälsan och obehagskänslan av att gå till jobbet ökat för många liksom utmattningsdepressionerna, som väl var ett näst intill okänt begrepp under 1980-talet? Vi vill inte att de arbetare som lyckas uppnå pensionsåldern, utan att före dess avlida av hjärt- kärlsjukomar, ska lämna arbetsmarknaden som uttjänta vrak, utslitna i sina kroppar med ständig värk och dömda till ett pensionärsliv med smärtstillande medel och sömntabletter. Samtidigt som vissa arbetare lämnar arbetsmarknaden som vrak, så får inte andra arbetare jobba på grund av den politiskt skapade konkurrensen om jobben, för att de inte kunnat eller velat gå med på de allt sämre arbetsvillkoren under den dolda lönedumpningsmodellen.

Vi behöver vara lika konkurrenskritiska angående jobben, som arbetarna på Evert Edbergs foto från Ådalen 1931 på denna hemsidas huvudsida, där man protesterade mot sänkta löner och att SAF -Svenska Arbetsgivarföreningen hade skickat dit ett 60-tal arbetare (vid det tillfället strejkbrytare) för att utföra arbetet till en lägre lön. I dagens Sverige utlöses numera sällan några strejker av fackföreningarna, trots att arbetets värde dumpats kraftigt för lågutbildade under den dolda lönedumpningsmodellen sedan 1990-talets början, vilket nu tar sig uttryck genom den psykiska ohälsan orsakad av den höga arbetsbelastningen och stressen i jobbet. Varje kommun kan nog idag sägas fungera lite som ett Ådalen 1931 eftersom riksdagspartier och myndigheter sedan 1990-talskrisen byggt ett permanent system likt ett ekorrhjul, under vilket man ständigt tillför kommunerna allt fler arbetare som ställs mot de redan befintliga. Frågan är varför arbetare inte reagerar likadant i dag som de i Ådalen 1931 där det uppstod konfrontationer och slagsmål mellan de redan befintliga arbetarna och de som var ditsända av SAF -Svenska Arbetsgivarföreningen?

Eftersom det hittills inte blivit några strejker utlysta mot de allt sämre arbetsförhållandena under den dolda lönedumpningsmodellen i Sverige, så utgör de av politikerna nu importerade arbetarna till kommunerna inte strejkbrytare som i Ådalen 1931. Dessutom fanns inte något trygghetssystem för de arbetslösa år 1931 då hungern rev och slet i magen, vilket bidrog till lynchstämningen och konfrontationerna. Det var dessa protester som senare framtvingade reformerna och införandet av trygghetssystemen. Sedan den nyliberala politiken inleddes i Sverige i början av 1990-talet har arbetslöshetsförsäkringen angripits i omgångar och a-kassan tidsbegränsats till en period utan möjlighet till återkvalificering genom arbetsmarknadsprogram. Så a-kassan som varar ca 1 år och det aktivitetsstöd som utbetalas till de som utförsäkrats och intagits i Jobb- och Utvecklingsgarantin, samt försörjningsstödet från kommunerna har sannolikt bidragit till att förhindra liknande reaktioner som arbetarna i Ådalen 1931 uppvisade.

Arbetarna i Ådalen 1931 insåg hur konkurrensen från de av SAF -Svenska Arbetsgivarföreningen ditsända arbetarna och strejkbrytarna negativt skulle påverka deras möjligheter till ett drägligt liv baserat på inkomster av arbete. Själva grundprincipen kring detta att genomföra geografiska förflyttningar av arbetare från ett ställe till ett annat för att få dessa att konkurrera ut varandra och sälja sitt arbete till ett allt lägre pris, är dock densamma som i dagens system i Sverige som permanentats av riksdagspartier och myndigheter eftersom det varit så framgångsrikt i löne- och arbetsvillkorsdumpningsprocessen. Om den nyliberala och kaptitalistiska politiken som drivits i Sverige sedan 1990-talet lett till att fler lågutbildade människor arbetar så beror det på hur mycket mindre de arbetande får betalt för sitt jobb genom det allt högre och omänskligare arbetstempot.

Som ett folkrörelse- och arbetarnätverk så kan vi aldrig anamma och understödja ett system som genomskådats av arbetarklassen redan 1931. Knappast något har blivit till det bättre för de lågutbildade och arbetarklassen sedan vi lämnade den fulla sysselsättningens politik i slutet av 1980-talet.

Infrastruktur och kommunikation

Samhällsviktiga funktioner och samhällsviktig service skall ägas av folket gemensamt genom staten, vilket är speciellt viktigt för landsbygdens överlevnad och utveckling. Detta gäller våra järnvägar och tåg. Det gäller även post- och brevhanteringen. För i tiden hette det ju "lika punktlig som tåget", "det går som tåget" eller "lika säkert som ett brev på posten". I dag stämmer dessa uttryck ganska dåligt med verkligheten på grund av de avregleringar som skett. Nedrivna kontaktledningar och andra fel på dåligt underhållna järnvägar eller tåg har lett till otaliga förseningar och att resenärer kanske har blivit tvungna att kliva av tåget någonstans ute efter banvallen, för att gå över till extrainsatt busstransport.

Det kan knappast vara miljövänligt att som nu efter avregleringen ha 2 st postbolag som åker i separata bilar eller på separata mopeder efter varandra till samma brevlådor med olika brev. Den ena bilen kanske med privata brev och den andra med företagsbrev. Två postbolag där de anställda tvingas motarbeta varandra arbetsvillkorsmässigt och ekonomiskt, vilket leder till minskade intäkter och kraftigt höjda brevporton samt färre postutdelningsdagar i veckorna. Och ute i glesbygden och på landsbygden får man allt längre att gå till brevlådan. Det är väl inte detta vi vill ha om vi ska kunna kalla oss välfärdsland? Större paket och övrig frakt tycker vi kan forsätta skötas genom privata åkerier såsom tidigare.

Vi vill också se en återuppbyggnad av postkontoren som det var tidigare och de ska finansieras genom våra skatter, för att få en likvärdig samhällsservice till alla våra samhällsmedborgare, även de som bor i glesbygden och ute på landet. Privata aktörer ska inte som idag, tvingas att sköta denna service och kanske till och med gå back på paketutlämningen och därmed bli tvungna att skjuta till pengar till denna verksamhet. All postverksamhet ska ägas gemensamt av folket genom staten.

Det fasta telenätet, såväl koppar som glasfiber och som i dag även innefattar överföring av data, ska vara folkägt genom staten för att garantera att en säker kommunikation, även hos de som bor ute på landsbygden och i glesbygd. Vi ser hur de gamla kopparnäten klipps och stängs ner på landsbygden samtidigt som utbyggnaden och nedgrävningen av glasfiberkabel ligger långt efter och befolkningen hänvisas till mobil kommunikation som kanske fungerar dåligt eller inte alls.

Privata aktörer som har hand om utbyggnaden av fibernäten hänvisar kanske till begränsade resurser på grund av konkurrensen eller att de väntar på statliga bidragsansökningar. Eller så kanske de säger att "tyvärr så har vi inte råd att gräva ner glasfiber till det område du bor för vi har alldeles för få abonnenter där så det är inte lönsamt för oss".

Så här kan vi inte ha det och det som beskrivs ovan är troligen också anledningen till att telenätet tidigare har varit statligt. Mobil kommunikation tycker vi kan fortsätta ägas och skötas av privata aktörer som ett komplement till ett fast nät som är folkägt genom staten.

Vi har under senare tid sett hur avregleringen av elmarknaden lett till högre elkostnader för konsumenterna, samt sämre driftssäkerhet då elnäten ägs av en antal privata aktörer med vinstintressen och med sämre underhåll som följd. De olika aktörerna samarbetar inte med varandra när det gäller reservdelar eftersom de är konkurrenter. Vi vill att elnäten som är en viktig del av vår samhälle och infrastrukturen ska vara reglerade och folkägda genom staten och kommunerna med målsättning att hålla så låga energipriser och så hög driftsäkerhet som möjligt för folkets och företagens bästa.

Miljöpolitik: Håller människan på att ta död på sig själv och sin jord?

Miljöpolitiken är mycket viktig för oss och skulle kunna indelas i 3 st huvudsektioner.

1. Den allmänna miljöpolitiken (den som även andra politiska partier samt medierna gärna talar om).

Den globala miljöförstöringen som pågått mycket länge med växthuseffekt och global uppvärmning som följd, har gått så långt att vi inte kan göra speciellt mycket. Men vi ska naturligtvis försöka begränsa skadeverkningarna så mycket det går. Cononapandemin har lärt oss att det för många går lika bra att arbeta hemifrån utan miljöbelastande resor till och från jobbet. När vi slutar resa med bil och flyg och bilarna och flygplanen står stilla, så minskar utsläppen av koldioxid.

2. Arbetsmiljön (den som andra politiska partier och medierna ogärna talar om).

Arbetsmiljön har efter 1990-talskrisen försämrats radikalt som en konsekvens av den politiskt skapade konkurrensen om jobben, det som även kallas arbetslöshet.

3. Strålningsmiljön (den som de politiska partierna samt medierna absolut inte talar om).

Någonting har förändrats i miljön i våra hem, i skolorna, ute på våra gator och i samhället i övrigt. Att var tredje människa nu får cancer har blivit ett normaltillstånd. Men varför är det så? Vad är det som kan ha förändrats så i vår omgivning att till och med barncancer börjar bli vanligt?

Vi lyfter fram 2 huvudtyper av strålning. Den typ av strålning som uppstår vid atomklyvningsprocesser i kärnreaktorer samt elektromagnetisk strålning som alstras av radiosändare.

Det har länge varit känt att strålning från atomklyvningsprocesser genererar cancer. Vi blir ofrivilligt exponerade av den strålning som sprids i luften och atmosfären i samband med reaktorhaverier, exempelvis som i Tjernobyl i april 1986 eller i samband med naturkatastrofer som vid Fukushimaolyckan i mars 2011. Exponering sker även efter andra läckage från kärnreaktorer orsakade av den mänskliga faktorn eller vid provsprängningar av atombomber. Hur många av de faktiska cancerfallen som orsakas av denna strålning som kvarstår under mycket lång tid kan nog ingen säga med säkerhet.

Något som vi vet har förändrats under de senaste decennierna är ökningen av elektromagnetisk strålning från radiosändare. Om vi bara går tillbaka till 1980-talet så fanns där inte speciellt många radiosändare och strålningskällor av den typen ute i samhället. Hade vi då vandrat runt med en EMF-mätare så hade det nog varit svårt att hitta platser där den skulle ha gett utslag. Möjligen om du hade en radioamatör eller privatradioanvändare till granne och hade EMF-mätaren igång just under dennes sändningspass, eller om du hade din bostad alldeles intill en TV- eller rundradiosändare, så kanske du hade fått utslag på mätaren.

De första mobila NMT-telefonerna (1G) hade börjat komma ut på marknaden under 1980-talet, men de var så dyra i inköp och att använda, så de var inget som kom i allmänhetens besittning. I början av 1990-talet kom de första GSM-telefonerna (2G) och de mobila digitala näten började byggas ut. Mot slutet av 1990-talet kom de första kontantkortstelefonerna och vanligt folk började få råd att inköpa och använda mobiltelefoner. Sedan har utvecklingen bara rullat på med fler nät, UMTS (3G), LTE (4G) och nu är 5G på gång.

Idag är det få personer som INTE äger en radiosändare av något slag. De finns i trådlösa dörröppnare och sändarenheter till trådlösa hörlurar. De finns i alla mikrovågsugnar, mobiltelefoner och surfplattor. De finns i datorer med wifi, samt i wifi-routrar. För att mobiltelefoner och surfplattor ska fungera så krävs det antingen ett mobilnät med täckning, eller ett lokalt wifi-nät. Mobilbasstationerna är en form av radiosändare/-mottagare som på höga frekvenser sänder och tar emot information i form av digitala pulser, liksom de radiosändare som finns i mobiltelefoner, surfplattor, datorer samt wifi-routrar.

De radiosändare som sänder helt oavbrutet dygnet runt utgörs av mobilbasstationer samt wifi-routrar. Om de inte gjorde det skulle inte de mobila enheterna kunna identifiera och logga in på mobilbasstationerna eller wifi-routrarna.

Så kallade smarta mobiltelefoner samt surfplattor kan sända och ta emot information ganska ofta från mobilbasnäten eller wifi-näten, beroende på att de har installerade program eller applikationer (så kallade appar) som har ett behov att av utväxla information med Internet. Därför kan vi ganska ofta bli exponerade när vi bär den smarta mobiltelefonen i fickan. De äldre GSM- eller 2G-telefonerna har sällan ett operativsystem med appar som kräver något informationsutbyte. De sänder därför endast vid så kallade handskakningsprocesser under några sekunder vid enstaka tillfällen för att tala om för mobilbasnätet att numret finns aktivt och nåbart, eller när ett SMS anländer eller när du blir uppringd.

En del kunniga personer menar att vi i dag omfattas av ett stort och världsomfattande experiment då vi sedan 1990-talet och framåt utsatts för en kraftigt ökad elekromagnetisk strålning från alla de radiosändare som finns inbyggda i den nya trådlösa tekniken. Aldrig tidigare i historien har vi haft så många radiosändare som genererar elektromagnetisk strålning så nära inpå oss. Vi placerar exempelvis mobiltelefonens sändarantenn direkt emot huvudet, när vi inte använder högtalarfunktionen, vilket ger en hög om än tidsbegränsad exponering.

Från mobilbasstationerna som numera finns överallt inom tätorterna exponeras vi dygnet runt utan uppehåll. Samma sak är det med de wifi-routrar vi placerar i våra hem som sänder ut ID-signaler dygnet runt när de är påslagna, även när vi inte kopplar upp oss mot wifi:n. Inne i bostäderna kan därför strålningsnivån vara starkare från wifi:n än från en närliggande mobilbasstation, för även om wifi-routern sänder med en begränsad uteffekt så gör det korta avståndet till den, att fältstyrkan kan vara högre.

Många blir sjuka av utmattningsdepressioner och hjärt-kärlsjukdomar med stor sannolikhet på grund av den stress som ökat allt mer på arbetsplatserna sedan 1990-talet, som en konsekvens av den ökade konkurrensen om jobben samt den dolda lönedumpningsmodellen. Ökningen av olika cancerformer under de senaste decennierna måste också ha en förklaring, och den kraftiga ökningen av elektromagnetisk strålning i vår närmiljö är en mycket trolig orsak. (Se relevanta artiklar och videoklipp från fliken Läs, lyssna, se).

Sammanfattningsvis när det gäller miljöpolitiken så är arbetsmiljön och strålningsmiljön de två områden som behöver prioriteras på grund av all den ohälsa och de sjukdomar som människor drabbas av i dag och det börjar bli bråttom. Här finns något som vi verkligen skulle kunna förändra om viljan finns, till skillnad mot klimatförändringarna som orsakats av en mycket långvarig miljöpåverkan sedan lång tid tillbaka.