Hem - Humanpartiet

Tankesmedjan Humanpartiet.se kan ses som "en lägereld" att samlas kring för alla som gillar dess inriktning och man behöver inte dra det tunga lasset med administration som ett uppstartande av ett politiskt parti skulle innebära, som ändå troligtvis aldrig skulle komma in i Riksdagen. En fördel för dig som sympatiserar med det mesta eller mycket av det som står på denna Internetsajt, är att du i enskilda sakfrågor kan rösta enligt ditt eget tycke via Knapptryckarna. Varje röstberättigad person har sin egen röst i varje sakfråga.

Om du har idéer eller synpunkter som kan utveckla och leda till en förbättring av den här plattformen och Internetsajten, eller bara gillar Tankesmedjan Humanpartiet.se, så är du välkommen att mejla via fliken "Kontakt". Idéer och förslag läses och tas i beaktande.

En del menar att det är pengarnas fel att det ser ut som det gör och visst handlar ALLT om pengar i dagens samhälle. Men pengarna, oavsett om det handlar om ettor och nollor på en dataserver eller rent fysiska pengar tillverkade av papper och metall, saknar helt förmåga att tänka och fatta beslut själva och jag tror att det alltid kommer att finnas pengar i någon form. Dem lär vi inte komma ifrån. Den egentliga orsaken till dagens problem i Sverige som i så många andra länder, är det kapitalistiska systemets oförmåga att fördela pengar och arbete på ett solidariskt och rättvist sätt. Det kapitalistiska systemet har heller aldrig haft som målsättning att skapa en rättvis fördelning av pengar och arbete som leder till ett tryggt och stabilt samhälle. Hade så varit fallet hade det aldrig funnits någon arbetarrörelse i Sverige.

Många inser hur snett och galet allting blivit i vårt avlånga land, men man hör sällan namnet uttalas på det system som utgör den drivande kraften bakom den negativa utvecklingen i Sverige sedan 1990-talet, alltså kapitalismen. Men hur hamnade Sverige, ett land präglat av arbetarkamp och demokratisk socialism, i det kapitalistiska systemet? Ja, enligt mina analyser så hade det aldrig gått att genomföra de kapitalistiska reformerna i Sverige om inte Socialdemokraterna och de stora fackföreningarna inom socialdemokratin blivit samarbetsvilliga med motparten. Om de människor som var här före oss, och som genom sin arbetarkamp inom arbetarrörelsen gav oss det välfärdssamhälle vi nu har bakom oss, roterar i sina gravar eller gråter från sin himmel när de betraktar den negativa samhällsutvecklingen från 1990-talet och fram till i dag, låter jag vara osagt.

Ovanstående rubrik är ett argument som ibland används för att försvara Socialdemokraternas rörelse högerut från 1980-talet och framåt. Men det känns mycket svårt att hitta några egentliga förbättringar för arbetarklassen och fotfolket i Sverige från 1990-talet och fram till i dag. Det är betydligt lättare att hitta många försämringar, för att inte säga attacker mot det som den gamla arbetarrörelsen varit med om att bygga upp.

Man kan nog se det som en försvarsmekanism inom Socialdemokraterna och även andra partier att plocka upp vissa argument som kan betraktas som positiva, och föra ut dem i media samtidigt som man avstår från att presentera baksidan av myntet, för som alla vet så har ju myntet 2 sidor.

Sverige idag - ett land där så många känner ångest, stress, oro inför framtiden och kanske rent av meningslöshet med livet. Telefonjourer blir nedringda av barn och människor som mår dåligt. Ett land med ökande psykisk ohälsa, många självmord och ökande sociala klyftor, samt ett tilltagande grovt våld. Mord, sönderskurna och skottskadade människor som behöver dyr akut vård på våra sjukhus hör numera till vardagen. Det känns som om vi befinner oss ljusår från det trygga välfärdsland som vi lämnade i och med 1990-talskrisen. Som denna hemsidas initiativtagare är jag glad att jag hann uppleva 1980-talets arbetsmarknad och det allmänna och breda välfärdssamhälle som vi levde i då. Ett samhälle där i princip alla som kunde stå på benen hade ett meningsfullt arbete att gå till. Vi hade då med andra ord en RIKTIG arbetslinje och en framtidstro, som man aldrig kan skapa genom en gränslös konkurrens om jobben, så som är fallet i dag.

De politiska partierna har också gett arbetsgivarna en mängd verktyg för att kunna verkställa den löne- och arbetsvillkorsdumpningspolitik som pågått i Sverige sedan 1990-talet. Tillvidareanställningar kringgås lätt genom entreprenadavtal som förvandlar jobbet till en visstidsanställning, fastän arbetet och arbetsgivaren hela tiden finns kvar. Redan år 2001 började facket släppa in individuell lönesättning på arbetsmarknaden, vilket går emot allt som facket och arbetarrörelsen tidigare stått för i fråga om solidaritet och jämlikhet och arbetsgivarna har därmed fått möjlighet att ekonomiskt bestraffa enskilda arbetstagare efter eget godtycke. En obegriplig handling av fackföreningarna om man påstår sig stå på arbetarnas sida. Timanställningar som inte ens finns i Lagen om Anställningsskydd tillåts av fackföreningarna att arbetsgivarna och är ett riktigt gissel på flera punkter för arbetarna. Personaluthyrning tillåts av såväl fackföreningarna som Socialdemokraterna vilket förvandlar arbetarna till arbetsprostituerade och de utgör bara en handelsvara som lätt och enkelt kan bytas ut, vilket strider mot allt vad arbetarrörelsen stått för. De arbetsprostituerade vet inte vilken arbetsgivare de kommer att ha eller var arbetsplatsen ligger.

Ett fler kilometer långt demonstrationståg av eniga arbetare satte stopp för den negativa utvecklingen som hotade med fortsatta dåliga arbetsvillkor och kommande lönesänkningar. Det långa tåget av enighet arbetare emellan tvingade de styrande i Sverige att inse att man inte kunde fortsätta att uppträda som en auktoritär stat och placera ut militär för att skjuta ner demonstrerande arbetare som man gjorde i Ådalen.

Många är nog eniga om att det var under just 1980-talet som själva brytpunkten kom, varefter klyftorna i vårt samhälle har ökat och Sverige lär i dag vara ett av de länder där klyftorna ökat snabbast bland OECD-länderna. Detta är inte alls märkligt med tanke på den politik som förts, men det är ändå svårt att förstå hur Socialdemokraterna, som tidigare var arbetarklassens parti, kunnat gå den väg rakt högerut som man gjort och möjliggjort många försämringar för arbetarklassen som skett sedan 1990-talskrisen. Från partiets begynnelse och fram till 1980-talet gav man makt och ökande trygghet åt arbetarklassen under sin paroll "Solidaritet, jämlikhet, broderskap". Från 1980-talet och framåt blev man det parti som gjorde det möjligt att börja spola bandet baklänges och på flertalet punkter har man tillsammans med andra riksdagspartier gjort arbetarklassen allt mer maktlös.

I "Uppdrag granskning: De nya Socialdemokraterna" som publicerades på SVT Play den 3 november 2021 säger en fackföreningsrepresentant, Jan Marklund -klubbordförande inom IF Metall, att "Vi lever ju i ett kapitalistiskt samhälle och där är det ju aktieägarna som har makten över löntagarna" (Se Uppdrag granskning: De nya Socialdemokraterna? från fliken Läs, lyssna, se). Han säger däremot ingenting om att det är politikomläggningen inom Socialdemokraterna från 1980-talet och sidbytet inom fackföreningarna som åter har gett arbetsgivarna och aktieägarna den i dag totala makten över arbetarklassen. Är det inte någonting som har gått ruskigt fel här? En gång i tiden bildades ju Socialdemokraterna och fackföreningarna för att bli en maktfaktor mot kapitalismen och aktieägarna. Varför finns Socialdemokraterna och LO-fackföreningarna över huvud taget kvar i dag när man har låtit återföra makten till arbetsgivarna och aktieägarna? Och hur länge kan man leva på gamla meriter och en klasskamp som tidigare generationer gått igenom, vilka gav oss det breda välfärdssamhälle i Sverige som vi nu har bakom oss? Och borde det inte ringa en varningsklocka, när ledare för såväl Socialdemokratiska partiet såsom LO efter avslutat uppdrag, kliver rakt in i Näringslivet?

Som en parentes kan nämnas att även öppna lönesänkningar i kronor och ören lär ha påbörjats inom vissa lagerarbeten i samarbete mellan fack och arbetsgivare med hänvisning till "konkurrensen".

Ytterligare två politiska åtgärder har sannolikt bidragit till att skapa kris och arbetslöshet i det svenska samhället i början av 1990-talet. Dels skattereformen 1989-90 där Socialdemokraterna gjorde upp med Folkpartiet på högerkanten med minskade intäkter till staten som resultat, samt sjuklönereformen vars uppgift sannolikt var att driva upp sjuknärvaron på arbetsplatserna för att öka övertaligheten av personal och därmed också arbetslösheten och konkurrensen om jobben.

Ordet "konkurrens" kanske i vissa öron kan låta som någonting positivt. Men när den kraften får ett fritt och obegränsat spelrum så leder den till just ett sådant samhälle som riksdagspartierna och EU byggt upp i Sverige sedan 1990-talskrisen, med utslagna och maktlösa människor som självmedicinerar sin ångest med droger. För en del männniskor är det så illa att valet står mellan att begå självmord och att använda droger. Några kanske tar droger för att prestera bättre i sina studier eller på arbetsplatsen som en konsekvens av konkurrensen. Andra säljer droger för att skapa sig en inkomstkälla på grund av svårigheten i att leva på arbete på grund av konkurrensen.

Riksdagspartierna som varit med och styrt Sverige efter 1990-talskrisen har med sin gemensamma konkurrens- och arbetslöshetspolitik byggt upp behovet av den mängd droger som använs i dag och därmed också skapat förutsättningarna för dagens droghandel i Sverige. Om inte behovet fanns så skulle den mängd droger som importeras i dag inte gå att sälja. Ur en humanpartistisk synvinkel så skulle droganvändningen i ett land kunna användas som ett mått på hur bra eller dåligt landet är för vanliga gräsrötter att leva i. I vårt gamla välfärdssverige som varade fram till och med 1980-talet där alla kunde känna en trygghet och framtidstro och där i princip alla hade ett arbete att gå till, fanns det inget större behov av farliga droger som förstör människors liv. Alla hade ju sitt arbete att gå till, samtidigt som vi hade kanske ett av världens bästa trygghetssystem. Att behovet av att använda droger i Sverige är så stort i dag, ger alltså ett dåligt betyg för landet.

Ibland brukar man inom politiken höra hur fult det är att ställa männoskor mot varandra. Men att ställa människor och arbetare mot varandra är precis vad man strävat efter inom den svenska politiken ända sedan 1990-talskrisen. Allt för att minska arbetets värde.

Efter att Socialdemokraterna och LO tillsammans med riksdagspartierna på högerkanten lyckades lura en del av arbetarklassen till att rösta in Sverige i den Europeiska Unionen 1994, så kunde man inte bara ställa Sveriges arbetare mot varandra, utan hela den Europeiska Unionens arbetare mot varandra, som därefter fritt kunnat resa mellan länderna och ta jobben för varandra till sämre löner och sämre arbetsvillkor än den inhemska arbetskraften. Visst låter det fint med "fri rörlighet inom EU" men det betyder i själva verket "gränslös konkurrens om jobben" där människor från låginkomsttagarländer med betydligt lägre löner frestas att åka till Sverige, vilket har bidragit till att den svenska högern och arbetsgivarna fått makten att kunna dumpa svenska löner och försämra arbetsförhållanden så som man gjort under de senaste decennierna.

Ett annan sätt att skapa konkurrens om jobben är genom den arbetarimport som sker under täckmanteln flyktingpolitik och migration. Visst kan det låta både humant och solidariskt att ta emot människor som drivits iväg från sina hemländer på grund av krig och bomber. Men om vi ser på facit för Sverige över fördelningen av pengar och arbete, så är Sverige ett av de länder som ligger i topp när det gäller ökningen av klyftor bland OECD-länderna. Så någon solidarisk fördelning av pengar och arbete har det inte lett till i Sverige, utan de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare, samtidigt som arbetsvillkoren bara har blivit sämre och sämre.

Hade vi haft vårt gamla välfärdssamhälle kvar som varade fram till och med 1980-talet med mer blandekonomi och en icke nedskuren offentlig sektor, alltså ett samhälle med fördelningsprinciper som skapats av arbetarrörelsen och baserad på demokratisk socialism, så hade man troligen inte utnyttjat massimporten av människor i syftet att få arbetare att konkurrera ut varandra. Detta eftersom det inte ligger i ett arbetarepartis ideologi och målsättning att skapa de krökta ryggarnas politik. Men i dag saknar Sverige ett arbetarparti baserat på gräsrötter och med kampanda och därför ser det ut som det gör.

Ytterligare en variant av arbetarimport som riksdagspartier, regering och myndigheter bedriver är den som kallas arbetskraftsinvandring och som innefattar människor som varken flyr från krig eller är EU-migranter. Vi vet att det i en viss omfattning förekommer import av arbetare till arbetsuppgifter och yrken där det redan finns arbetskraft och att detta sker enbart för att upprätthålla löne- och arbetsvillkorsdumpningen inom enklare arbeten.

Under Ådalen-konflikten under 1930-talet så hade arbetsgivarna ett system för organiserad trafik med strejbrytare kallat Svenska Arbetsgivareföreningens system av ovärdiga arbetsvillkor (Lyssna på Skotten i Ådalen -31 från fliken Läs, lyssna, se). I dag skulle man kunna säga att riksdagspartierna har återinfört Svenska Arbetsgivareföreningens system av ovärdiga arbetsvillkor -fast nu i version 2.0. Massimporten av arbetare enligt ovan ersätter 1930-talets strejkbrytare och några strejker utlyses inte längre av fackföreningarna, oavsett hur ovärdiga arbetsvillkoren blir i Sverige.

Så visst har trendanalytikern Gerald Celente rätt när han på Youtube säger att vi alla är "plantation workers in Slavelandia". (Se Gerald Celente, systemkritisk trendanalytiker från fliken Läs, lyssna, se).

I media såsom TV, radio och tidningar har det under hela den nyliberala eran i Sverige titt som tätt dykt upp olika ord och uttryck, som vi nog aldrig hörde talas om före 1990-talskrisen. Troligen är de skapade av politiska tankesmedjor och PR-folk och som med största sannolikhet ofta upprepas i media för att få oss att tänka på ett visst sätt och inpränta ett dolt budskap om tillståndet i samhället. Förmodligen har man vägt orden och uttrycken på våg, innan man valt att släppa ut dem. Skulle de komma att fungera? Ja, tyvärr så har de nog gjort det hos många människor. Många av oss vet dock att det som upprepas tillräckligt många gånger i media till slut blir till sanning.

Tillväxt -Visst låter det fint? Men låt dig inte luras. Under 1980-talets fulla sysselsättning hörde vi nog aldrig talas om ordet tillväxt och ändå gick alla som kunde stå på benen till arbetet. Och de som inte kunde stå på benen hade kanske jobb på Samhall eller någon annan motsvarighet. Socialdemokraternas nya politik går ut på att göra som högern och företagen vill. Att ständigt sänka arbetets värde till förmån för aktieägare genom ett allt högre arbetstempo och sämre arbetsklimat. Detta har fått allt mer negativa konsekvenser för de arbetande, såsom stress och utmattningsdepressioner, i förlängningen hjärt- kärlsjudomar och kanske en för tidig död.

Utanförskap -Ordet har funnits länge men har under den nyliberala och allt mer kapitalistiska politiken använts för ett alldeles speciellt syfte, genom att sätta denna etikett på de arbetslösa i ett system där riksdagspartier och myndigheter ständigt skapar arbetslöshet och konkurrens om jobben. Om det finns ett utanförskap så måste det också finnas ett innanförskap som då skulle representera arbetsplatserna. Utanförskapet har i det här fallet som syfte att representera något starkt negativt, människor som lider i sin arbetslöshet och det kan absolut stämma att människor lider av att inte ha något arbete att gå till och att inte vara behövda eller känna sig delaktiga i ett sammanhang, såvida de inte själva kan fylla sin tid med sådant som de är intresserade av och mår bra av.

Kan vi då anta att innanförskapet per automatik skulle innebära arbeten och arbetsplatser där människor har en bra tillvaro där de känner lugn och harmoni och har lika bra arbetsförhållanden som före 1990-talet? Nej, svaret är givet! Innanförskapet kan vara "helvetets plats på jorden" som en arbetare uttryckte det, det kan vara arbetsdagar och arbetsveckor som med mycket kort varsel kan förlängas då planerad fritid med familj eller vänner går i stöpet och där arbetaren utsätts för påfrestningar som aldrig hade accepterats på 1980-talets arbetsmarknad. Arbetsgivaren har försetts med flertalet verktyg där osäkra anställningsformer som timanställningar och visstidsanställningar bidrar till att arbetare inte vågar sätta några som helst gränser. Samma sak gäller för de arbetare som inte är anställda alls, utan utför arbete för arbetsgivarens räkning under personaluthyrning. Larmklockorna har ringt ganska länge beträffande de relativt nya sjukdomssymtomen som utmattningsdepressioner och utbrändhet. Det psykiska måendet på arbetsplatserna tycks nå nya bottennoteringar där många känner obehag av att gå till jobbet och där den "höga arbetsbelastningen" är orsaken till stressen och problemen.

Vinster i välfärden -Här försöker man väva ihop ett motsatsförhållande för att få det att låta som att vi fortfarande har en lika bra välfärd som under 1980-talet och att vinster inte skulle utgöra ett problem eller motverka välfärden. Vi vet dock att dessa vinster betalas av personalen genom underbemanning och dåliga arbetsvillkor och att pengarna hamnar som bonusar till direktörer och styrelsemedlemmar. Dessutom är det ett allvarligt systemfel att staten och skattebetalarna ska finansiera privata företag, även då det handlar om skolor och vårdinrättningar.